Destruktivt Grupptänkande

För ett drygt decennium var jag på ett internt seminarium på Banverket. Ny ledningsgrupp, nya idéer, nytt tänk. En del av detta var ett grupparbete kring Groupthink, eller ”destruktivt grupptänkande” som den svenska översättningen heter. Begreppet skapades av en amerikan, Irwin Janis, på 70-talet.

Det var ett ganska spännande grupparbete, och jag har faktiskt materialet kvar än. Väldigt kort sammanfattat handlar det om när en grupp beslutsfattare tar helt huvudlösa beslut. Av någon eller några anledningar har gruppen blivit opåverkbara för rationella beslut.

Kennedygruppens beslut att invadera Kuba (Grisbuktsinvasionen 1961), Kurdtillslaget av Holmérs Palmegrupp är exempel. Men listan kan göras mycket längre.

Vad är det då som är gemensamt för Groupthink? Eller ”irrationella beslut i politik och samhällsliv” som det också kan kallas.

Symptom

  • Illusion av förträfflighet eller osårbarhet

  • Gruppen anser sig ha en inneboende moral som inte behöver ifrågasättas

  • Man bortser från varningssignaler

  • Omvärlden målas upp i svart och vitt

  • Det finns ett starkt tryck om behov av enighgroupthinket

  • Informationsflödet in begränsas av åsiktsvakter

  • Det viktigaste är att behålla enigheten i gruppen

Förutsättningar

  • Organisations- och ledarskapsbrister bidrar

  • Gruppen känner sig hotad

  • Gruppen isolerar sig från sin omgivning

  • Gruppen är homogent sammansatt

  • Diskussionerna hålls i slutna sällskap

  • Opartiskt ledarskap saknas

  • Externa hot sluter gruppen snabbare

Det handlar alltså inte om en medveten manipulation, vi pratar om intelligenta människor som stänger av delar av sitt rationella tänkande. Inte desto mindre kan besluten bli förödande, då det handlar om människor med stort inflytande.

Varför skriver jag detta nu?

Detta var publicerat på den gamla TRAFIKVERK.SE. Två av våra dyraste infrastrukturprojekt, Förbifart Stockholm och Västlänken, tycktes då för mig ha hamnat i någon prestigefylld ickediskussion. Det var förvisso inte så att det saknades argument mot båda projekten, medan de som tidigare fattat besluten gör som de tre aporna som inte vill se, höra eller säga något. Här var min spontana reaktion: Här har man fastnat i ett redan fattat beslut som man under inga omständigheter vill ompröva. Vi som fattat beslutet vet bäst! Förbifarten håller som bäst på att byggas i dag, och det finns inget som kommit fram som får det att kännas som mer klokt. Snarare tvärtom. Västlänken har det blivit relativt tyst om, och projekteringen kör vidare.

Nytt?

Nu känns det på något sätt som om planerna kring höghastighetstågen i Sverige i viss mån år på väg åt samma håll. Att tågtrafiken behöver utvecklas är det nog inte så många som ifrågasätter. Men vilken hastighet? Och till vilket pris? För att inte tala om regionaltrafikens betydelse som ju är beroende av de två första frågorna. Det är ju inte så att det saknas analyser. Men Sverigeförhandlarna och Trafikverket verkar inte speciellt intresserade. Och kommer säkert inte att bli mer ju längre tiden går.

Den som vill läsa mer om detta fenomen kan söka på grouthink och Michael Rosander, psykolog från Linköpings Universitet som doktorerat i ämnet. Spännande läsning som kanske kan ge en fingervisning om varför vissa beslut verkar så korkade.