Beslutsteorier á la Parkinson

Snabbtågens vara eller icke vara har varit en fråga för politiker i Västsverige ett bra tag nu. Det handlar om sträckningar, vilka stationer som skall inkluderas, och inte minst hur mycket kommunerna själva skall pytsa in.

Men så nu på slutet så har en nygammal fråga aktualiserats även bland politikerna: Skall vi verkligen bygga för dessa hastigheter? Kanske det räcker med 250 km/tim? Moderaterna har ju satt ned foten här. Det skulle ju kanske räcka och ge pengar över till annat. T.ex. underhåll av befintliga banor som sakta men säkert håller på att dö sotdöden. Framför allt länsbanorna vars standard är så dålig på vissa håll att de knappt duger för att köra på.

Regeringen inser att det är en gökunge man hanterar, och Anna Johansson lägger in både den ena och den andra brasklappen. Och skjuter på besluten.

Cykelställsfråga?

I min ungdom läste jag en underfundig bok av C Northcote Pa250px-cyril_northcote_parkinson_1961rkinsson, han skriver om Parkinsons tre lagar. I en av böckerna finns en beskrivning av ett styrelsemöte där två frågor står på dagordningen: Bygge av ett kärnkraftverk och bygge och målning av ett cykelskjul. Kärnkraftverken klubbas igenom utan diskussion, eftersom frågan är för komplicerad och man antar att de ansvariga vet vad de gör, medan större delen av mötestiden upptas av diskussion kring placering och färgval av cykelskjulet, eftersom alla kan visualisera cykelskjulet.

Snabbtågen, projekt på 300-400 miljarder kronor, ett investeringsobjekt vi aldrig haft att ta ställning till i Sverige är komplexa frågor. Väljer vi rätt teknik? Kommer det att generera de samhällsnyttor vi tror? Vad det innebär att rusta upp en nedsliten länsbana med hastigheter i 40 km/tim, med växlar som är utslitna, det fattar tom en normalbegåvad riksdagsman vad det betyder. Men att ställa dessa projekt mot varandra?

Cykelställsfråga?